Sanningsbloggen

En vuxen grävling är 75-98 centimeter lång (varav ungefär 15 centimeter svans). Hanarna väger 9,1-16,7 kilo och honor väger 6,5-13,9 kilo. ^Pälsen är på undersidan svart och ovanpå silvergrå. Under pälsen har huden en rosa färg. Ansiktet är vitt och har på bägge sidorna en bred svart rand som går från nosen till öronen.

Grävlingen har funnits sedan slutet av den förra istiden. Idag finns den i nästan hela Europa söder om polcirkeln, och vidare i Asien Grävlingen föredrar skogar men ibland bor den också i parker i städer.

Grävlingar är allätare. Merparten av födan, särskilt sommartid, utgörs av daggmask, men den äter det mesta den kan komma över; fågelägg, jordgetingbon, insekter, ägg, mollusker, smågnagare, frukt, bär, säd och majs och i värsta fall sniglar. I jordbrukslandskap är mogen säd i synnerhet eftertraktat inför vinterdvalan. Även harungar, igelkottar och tamhöns kan finnas på matsedeln.

Grävlingen bor i gryt vars underjordiska gångsystem kan ha flera våningsplan, ha en diameter på 60 meter och bestå av 300 meter tunnlar och rum. De största finns i Storbritannien. Bohålan brukar ligga så djupt att den är frostfri. Flera meter under markytan. Beroende på grytets storlek finns olika många gångar in och ut ur grytet. Ett gryt används under årtionden och kanske till och med århundraden. Grävlingarna underhåller bebodda gryt fortlöpande, och nya gångar och rum grävs. Grävlingsgryt förekommer i olika storlekar, beroende på hur gamla gryten är och vilka förutsättningar grytet har för att byggas ut, samt vilken täthet den lokala grävlingstammen har.

Grävlingsgryt anläggs ofta i sluttningar och kullar i dränerad mark. Det är inte ovanligt att gryt anläggs i kolbottnar, stentippar, jordkällare och under övergivna hus. Intill gräver grävlingen gärna prydliga latringropar.

I ett gryt bor oftast några grävlingsfamiljer. Nyfödda honor stannar mest i grytet och gräver egna rum. I grytet finns alltid ett par som är dominant. De lever hela livet ihop, men andra honor parar sig också med hannen. Äldre hannar stannar inte med det dominanta paret. I kyligare miljö går de i vinterdvala som sträcker sig över några dagar eller månader. Ibland kan hannarna bege sig ut för att leta föda, även vintertid. Det är inte ovanligt att grävlingar leker med, delar mat eller gryt med rävar. Men vanligtvis håller de ändå ett visst avstånd till varandra.

Grävlingar är nästan uteslutande nattaktiva, och lämnar grytet för att söka föda.

Då de har dålig syn är luktsinnet avgörande för grävlingens överlevnad. De lämnar doftspår och lär sig känna igen vänner och främlingar med hjälp av lukten.

När de blir skrämda reser de ragg och ser större ut.

Parningstiden är vanligen mars till maj men kan pågå ända till hösten. Ungarna föds vanligen i februari till mars året därpå. Honan får 1 till 4 ungar per kull. Ungarna är helt vita och blinda vid födseln. Senare börjar de ändra färg. Unga hannar stannar till och med oktober i lyan. Ibland får de också tillbringa vintervilan i boet.

Då grävlingen är människoskygg och nattaktiv är det sällan man får syn på någon i levande tillstånd.

I Europa har grävlingens betydelse för människan starkt gått tillbaka. Köttet hör till de som är mest drabbade av parasiter och finns därför sällan att köpa. Håret användes tidigare till borstar och hattsmycken. Grävling på franska "blaireau" kan också betyda rakborste. Idag kommer rakborstar av grävlingshår från Kina. Där föder man upp grävlingar i stora anläggningar.

Grävlingen har i vissa länder dåligt rykte. Att kalla någon för grävling i Frankrike är en förolämpning, där betyder grävling en man som är lite dum, lyssnar på alltför hög musik och försöker ragga upp kvinnor.

Grävlingen är tillåten att ha som sällskapsdjur i Sverige, förutsatt att den är uppfödd som tamdjur.

En gammal myt om grävlingar säger att om de biter någon låser sig deras käkar tills de hör benknotorna krasas sönder. För att skydda sig mot grävlingsbett skulle man därför stoppa ner äggskal eller knäckebröd i stövlarna. Det finns dock ingen sanning i den myten.